Svar i NKP ang socialförsäkringssystemet 100709

Insändarsvar juli -10

Det var uppmuntrande att mitt inlägg i NKP den 25/6 väckte känslor och tankar. Det ger mig möjlighet att återkomma med ytterligare fakta.
Det socialförsäkringssytem som nu gäller har sin grund i en utredning som gjorts av förre socialförsäkringsministern Anna Hedborg (S) och knuten till LO.
Det är alltså inte bara Alliansregeringen som gjort bedömningen att det fanns behov av en förändring. Anna Hedborg föreslog följande i socialförsäkringsutredningen 2006: ”En förändring vi bedömer som närmast oundgänglig är att en tydlig tidsgräns sätts för sjukpenningen. Sveriges extrema sjukskrivningstider är unika och det är också det faktum att vi saknar en bortre gräns för hur länge man kan uppbära sjukpenning”. I LO-rapporten ”Sjukas rätt till stöd” fastslog man våren 2007: ”Att tiden med sjukpenning ges en stoppunkt, innebär en markering av att något annat måste ske”. Vidare i rapporten skulle begränsningen för sjukpenningen bestämmas till omkring 14 - 15 månader”.
Den tidigare regeringen lät sjukförsäkringen bli en parkeringsplats för alla sorters problem inte minst arbetslöshet. Hela 140 människor per dag hänvisades till förtidspension. Socialdemokraterna insåg själva mot slutet av sin mandatperiod det ohållbara i att stämpla människor som arbetsoförmögna. Anna Hedborg drog flera slutsatser i linje med det som Alliansregeringen sedan genomförde. I opposition har dock Socialdemokraterna inte vågat stå upp för resultatet av dessa utredningar.
Kerstin Andersson konstaterar att Alliansen har levt upp till vad de gått till val på. De formuleringar Kerstin Andersson hänvisar till är inte Alliansens utan förvanskade i Socialdemokraternas propagandamaskineri.
Redan innan ändringen i sjukförsäkringsreglerna sjönk sjuktalen till hälften från 200.000 till 100.000. En bidragande orsak är att vi fått en attitydförändring till sjukskrivning, att man inte bara kan sjukskriva SIG av anledningar som att man inte trivs på jobbet eller andra ovidkommande orsaker i sammanhanget. Hur förklarar man annars nedgången? Sjukfrånvaron är nu nästan nere på samma nivå som för andra jämförbara länder. Det har inte lett till någon stor ökning av försörjningsstödstagare.
Jag är fast i min övertygelse att alla människor vill känna sig behövda, vara ekonomiskt självständiga och delaktiga i en arbetsgemenskap
Det är viktigt att människor får rehabilitering och att komma ut i jobb igen när tillståndet medger. Det är även viktigt att människor får ett bra och professionellt bemötande. Det finns inga regler eller riktlinjer som säger något annat. Alltför många har blivit bortglömda i sin sjukdom utan hopp. I en av insändarna försöker skribenten vända mina ord till att jag vill skuldbelägga de sjuka. Det är en grov förvrängning. Vad jag menar är att samhällets olika myndigheter har genom sin behandling bidragit till en negativ syn på individens egen förmåga och framtidshopp.
Vad gäller sjukintygen är det Försäkringskassan som är första instans för bedömning om sjukpenning skall utgå. Det har alltså inget med läkarnas utbildning eller kompetens att göra. Är man inte nöjd med det beslutet tar de rättsliga instanserna vid. Detta förfaringssätt fanns långt innan Alliansregeringen tillträdde.
Jag vidhåller även att Alliansregeringen bröt det mönster som rådde i - att nästintill slentrianmässigt betala ut bidrag - till ett samhälle med respekt för individens egen förmåga och ansvar.
Jag konstaterar att när argumenten tryter ägnar skribenterna sig åt personliga påhopp riktade mot mig. Det tänker jag inte beröra vidare. För mig är det viktigt att föra fram sakargument i politiken. Det ger läsarna de bästa möjligheterna till egna bedömningar.
Naeimy Blücher Johansson (FP)
Kandiderar till kommunfullmäktige, landsting och riksdag